Min blogg byter adress

Många har tyckt att den här bloggen på wordpress.com är svår att hitta.
Jag har därför bytt adress till
http://roberthahn.nu

Gå dit redan idag!
Den senaste bloggen heter Vad är en förvillare?

Välkommen!

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Dagens Nyheter och religionen

Jag prenumererar på Dagens Nyheter. Det är fyllig tidning med bra täckning av vad som sker i världen. Men idag, påskaftonen, så fylls läsarnas förväntingar på att något skall publiceras som handlar om denna helgens högtid. Vad skriver man då? Först finner jag på Ledarsidan en låtsasintervju med titeln Jesus talar ut. Det är kolumnisten Lena Andersson som i raljerande och förlöjligande ordalag diskuterar Jesus som person.

Lena Andersson har förstått föga av kristendomen. Hon framställer bl.a. Jesus som en person som manipulerade människor för att på ett utstuderat sätt få dem att “tjäna”. Jag vill tvärtom påstå att Jesus syfte var att befria människor genom att bland annat påpeka deras lika värde, hur man skall leva sitt liv, pengars ringa värde och mycket, mycket annat. Han säger också, i samklang med alla andra religioner, att människans medvetande är av andlig natur som fortsätter att existera när kroppen dör. Allt detta är befrielse snarare än manipulation. Sedan är det en annan sak att makthavare genom årtusendena använt kristendom och andra religioner för att vinna personliga fördelar genom att få människor att ”tjäna”. Men det är en annan historia.

I kulturdelen av Dagens Nyheter har vi nästa artikel. Det är Jonas Thente som under titeln Underskatta inte en bra historia som i grund och botten menar att kristendomens storhet ligger i att Jesu lidande och död var en bra story. Jag vill tvärtom påstå att Jesu död var snöpligt och inte på något vis borde ha medverkat till att hans lära spreds. Det är först när man går djupare in i kristendomens tankemönster om man kan ta till sig ett värde i korsfästelsen.

Kristendomens framgångar kom mycket långsamt och handlade föga om reklam. En religion kan bara spridas, och få den betydelse som kristendomen fått, genom att människor inom sig själva känner att det som sägs är sant. En religion som bygger på ondska eller brist på respekt för andra kan inte spridas, hur mycket reklam man än gör. Den dör obevekligen bort och suddas ut av tiden. Att en andlig lära vinner fotfäste i människors hjärtan är det bästa tecknet på att den är sann för oss. Jag tror också att kristendomen fick mycket hjälp ”från ovan”. Annars hade den här historien med största sannolikhet glömts bort.

Vi behöver bara gå några dagar tillbaks i tiden för att finna nästa ytliga artikel om religion i Dagens Nyheter. ”Vishetens ocean” sköljde över staden hette artikeln om Dalai Lamas besök i Stockholm den 16 april. Den innehöll bara en massa detaljer om vad biljettpriset kostade och annat perifert. Knappt något sägs om vad Dalai Lama ville framföra mer än att han, precis som Jesus, ville skilja på andlig och politisk makt. Nu är ordet ”makt” mindre passande. ”Ledarskap” är mer vad det är fråga om.

Jag har under många år noterat att Dagens Nyheter aldrig någonsin skriver något om att religionen kan ha positiva sidor. Antingen raljerar man eller skriver om det som är negativt. Ibland hade tidningen mått bra av att föra en debatt kring andliga frågor på en vettig, intellektuell nivå. Men det vill man inte ha. Inte ens när PC Jersild utropade en önskan om debatt i DN den 15/2 2010 med orden Vad tror ni egentligen på? uppstod någon sådan.

Jag har själv skrivit flera inlägg till tidningen när en debatt varit på sin plats. Men de har aldrig förts in. Jag tror inte alls att det beror på att jag skriver dåligt, för när jag på 1980-talet skrev debattartiklar om medicinska frågor fick jag i praktiken allt jag skickade infört i tidningen. Andra skribenter har säkerligen stött på samma problem. Problemet är snarast att Dagens Nyheter inte vill kännas vid att andliga frågor har ett värde och kan vara intressanta. Enligt deras uppfattning är den alla liberala läsares trosuppfattning ateistisk. Därför ger man inte utrymme för något annat.

När vi går bakom tingens, tidens och vardagens ständiga lunk så finns det ändå ett par frågor som varje människa brottas med. Vem är jag? Varifrån kommer jag? Vart är jag på väg? Dessa är de yttersta andliga frågorna, och om dem kan vetenskapen endast ge oss ytliga svar. Vi kan skjuta dem åt sidan under nästan hela livet, men vid svår sjukdom och i dödens närhet dyker de upp igen. Det är synd att diskussionen kring dem skall göras så ytlig och ointressant i vår största svenska dagstidning.

Vad ville egentligen Jesus? Manipulera oss? Blir kändis genom att dödskampen blev en underhållande story? Eftersom det är påsk skall jag låta Jesus få säga det med sin egna ord. Låt oss kalla det för ett utdrag ur en intervju som kan tjäna som alternativ till den Lena Johansson publicerat i Dagens Nyheter idag. Texten är hämtad ur Klara svar från andevärlden (1997) sid. 176-178.

Får jag ställa några frågor! Varför föddes Jesus egentligen på jorden?
—Jag föddes på jorden för att lära människorna kärlekens budskap och kärleken till nästan. Jag föddes på jorden för att befria oss från negativ karma.
Jag föddes på jorden för att upphöja våra själar. Jag föddes på jorden för att lära er att leva i kärlekens ljus.
Jag föddes på jorden för att visa er kosmiska under, såsom att bota människor sjuka i spetälska, och för att uppväcka döda. Jag föddes på jorden för att visa er andliga krafter.
Jag ville visa er betydelsen av att leva i enkelhet. Mina ägodelar var få, men jag var rik i anden. Jag föddes på jorden för att visa er givmildhet och frikostighet.
Jag föddes på jorden för att visa att makt inte skall styra och att pengar saknar värde. Jag föddes på jorden för att det var ett andefattigt klimat. Vi lät oss styras av makt, girighet och offer.
Jag föddes på jorden för att leda er i kärlek och be er att inte döma varandra. Jag föddes på jorden för att be er att lägga ner era vapen.
Jag föddes på jorden för att vara budbärare åt de kosmiska krafterna.
Jag föddes på jorden för att lära er lidandets betydelse. Genom lidande utvecklas vi i anden. Men jag föddes också på jorden för att visa min ilska när jag talade om vad som var rätt och fel (Använd din ilska konstruktivt. Rikta den inte mot någon enskild person). Jag vill också lära er att vända er inåt och samla kraft. Jag vill lära er att leva i ljuset av er egen sanning. Jag vill lära er stillhetens betydelse. Att vara stilla och vila i anden, att bara vara, att stanna upp och känna att ni är en del av Alltet. Vi är byggstenar i Alltet, och vi är alla gudomliga varelser.
De enklaste sanningarna kommer till er från den Högste Mästaren.”

En bra story? Visst, men minst av allt ytlig.

5 kommentarer

Filed under Andlighet

Bonusarna på Vattenfall

De senaste veckorna har färgats av kritiska röster kring höga löner och fallskärmsavtal i det statliga elbolaget Vattenfall. Efter bara något år eller två i bolaget har chefer kunnat kvittera ut summor kring 20-30 miljoner kronor, även om de fått sparken. Detta har upprört många av oss som betalar ständigt dyrare elräkningar.

För att fastställa ett pris så behövs två motparter. Den ene vill ha så högt pris som möjligt och den andre vill hålla priset nere. Osunda prisbilder uppstår alltid när balansen mellan de här motriktade intressena rubbas.

Ett exempel är när parten som betalar inte bryr sig om vad det kostar. Invandrarverkets förtroendeläkare på 1980-talet, Göran Struwe, lyckades under flera år få ut cirka 30.000 kronor i arvode för varje patient han undersökte. Och det här är 25 år sedan! Med dagens penningsvärde hade arvodet varit mer än dubbelt så högt. Med tanke på alla utvisningshotade blev ju karln förstås mångmiljonär på kuppen.

Varför blev det så? Jo, att läkarundersökningarna var dyra såg bra ut. Det tydde på god omvårdnad. Staten visade att rejäla summor satsades på bra läkarvård för alla stackare som hotades av utvisning. Politiskt korrekt. Ingen vågade pruta eller ens ifrågasätta kostnaderna.

På ett liknande sätt har dagens priser på energi snedvridits. Den första energikrisen kom 1973. Vi märkte då hur beroende vi är av olja. Kärnkraftsdebatten pågick och alla förstod att svensken måste ta ett större ansvar för framtiden genom att bli mer varsam om energin.

Plötsligt innebar höga kostnader för energi något bra. När vi betalade dyrt tog vi ansvar för miljön. Tanken var att alla då skulle spara på energi. Till viss del är väl tanken riktig, men bara delvis. För att gynna miljön höjde staten energiskatten och bensinskatten gång på gång. Elbolagen tog allt mer betalt. Protesterna var minimala. När elräkningen blev hög – tja, då tog vi ansvar, tyckte Svensson.

När beredvilligheten att betala är stor, och höga priser snarast förknippas med något positivt, uppstår ett fullständigt eldorado för den som vill tjäna stora pengar på energi. Inget pris är för högt! Och när priset är som högst, ja då känner vi oss duktiga. Den som kämpar för billig energi stämplas istället en miljöskurk. Inte konstigt att energibolagen kan samla på sig stora förmögenheter.

Jag läste för några år sedan att chefen för finska Fortum, som levererar el i Stockholm, kvitterar ut en lön på 100 miljoner kronor per år. Inte för att jag vet om det är så nu, men det skulle inte förvåna mig. De svenska cheferna i statliga Vattenfall ligger kring 10-20% av den summan, tror jag. Varför är summorna så höga?

Felet här är att lönen sätts av en mindre skara styrelsepersoner som alla känner varandra och som inte fungerar som en motpart. De har snarast ett intresse av att hålla lönerna uppe istället för att hålla dem nere. Nästa gång skall man ju själv lönesättas! Här trissas värdet av den egna gruppens insatser upp allt mer.

Staten bryr sig heller inte om vilka löner som sätts, trots att cheferna i statliga Vattenfall har tio gånger så hög lön som statsministern. De tror att lönen måste vara så här hög och har även vilseletts till att bonusarna måste trilla ut även när affärerna gå dåligt. Staten sätter vissa tak, men mest för syns skull. När styrelsen i Vattenfall struntar i taken så händer nämligen ingenting. TV tar upp frågan, och politikerna ser pliktskyldigast lite indignerade ut när de intervjuas. Styrelsen har ansvaret, hänvisar de till. Men när styrelsen inte följer reglerna utkrävs inget ansvar – som vanligt. Däremot vill även dessa ha ett högt arvode därför att de påstår sig just ta ett stort ansvar.

Den här lönecirkusen med ständigt upptrissade löner inom bl.a. Vattenfall lär inte ta slut förrän styrelsen verkligen får ta sitt ansvar och göras skadeståndsskyldiga när de slösat bort (ordet ”förskingrat” går också an) allmänhetens pengar genom att inte följa de regler som ägaren satt upp. Ersättningsskyldighet utkrävs för småsnatterier i våra domstolar, men när miljonerna rullar iväg åt alla möjliga håll inom statliga företag så händer ingenting.

Jag betalade just en elräkning på ett tusen kronor till Vattenfall för sommarstugan trots att elen var avstängd under november, december och januari. Min bror, som är delägare, undrade varför det blev så dyrt. Tja, när cheferna skall dela på 100 miljoner i bonusar och avgångsvederlag på tjugotals miljoner utbetalas till korttidsanställda så är det väl uppenbart att alla måste bidra. Ett cyniskt och emotionellt svar. Men inte helt felaktigt.

Inom sjukvården är det inget större problem att rekrytera chefer. Många är intresserade trots att lönen uppgår till bara en bråkdel av de som betalas ut inom Vattenfall.

Jag börjar allt oftare uppfatta de ständigt höjda elräkningarna från Vattenfall som en extra statlig beskattning. Jag skulle inte ha något emot det om pengarna gick till rimlig verksamhet och inte till bonusfester. Räkningarna har dock övertygat mig om en sak – jag skulle också vilja jobba inom en sektor där alla inblandade tycks ha ett intresse av att priserna skall vara höga. Det skulle innebära en trevlig omväxling mot sjukvårdens urtrista årliga besparingskrav, som började i slutet av 1980-talet och som aldrig tycks upphöra.

Jag tittade just på börsskylten i TV. Där jämförs aktiers värde med priset som betalades för samma värdepapper 1995 (=index). IT-aktier har sedan dess ökat med knappt 50%, alltså med ett värde som förmodligen motsvarar inflationen. Ändå tror vi att de senaste 15 åren tillhört IT-branschen! När jag vänder blicken om ”Energi” visar det sig att värdet på dessa aktier ökat 1300 procent under 15 år. Denna osunda förmögenhetsbildning har vi till stora delar miljörörelsen att tacka för.

7 kommentarer

Filed under Politik

Peter Gudmundson: Rektorn som stödjer smädare

Kungliga Tekniska Högskolans rektor Peter Gudmundson stödjer den skändande spökskrivaren ”Garvarn”. På hans högskola har smädare och mobbare en fristad. Åtminstonde om man smädar och mobbar personer utanför KTH som har en annan trosuppfattning än man själv har. Eller förfäktar en annorlunda vetenskapssyn. Det anonyma skrivandet får fortgå i hemlighet, på arbetstid, och utanför lagens råmärken.

Sverige har yttrandefrihet. Rätten att yttra sig är långt större än rätten att få göra vad man vill. Vi i Sverige fäller en privatperson i en rättegång för att han haft barnpornografiska teckningar i sin privata dator. Inga riktiga bilder, alltså, utan teckningar. Samtidigt hyllar vi rätten för en konstnär att få rita nedvärderande bilder av profeten Muhammed och sprida över hela världen. Enda syftet är att reta och skada någon miljard människor för vilka det är viktigare än allt annat att profeten inte avbildas alls. Helt respektlöst, sålunda. Jag tror att Sverige skulle kunna gå i krig för att försvara den illvillige tecknarens besynnerliga intresse av att reta och skada andra – till absolut ingen nytta. På samma sätt kan en amerikan bränna Koranen vars enda syfte är att reta och skada människor med en annan religion. Att medmänniskor dör på kuppen berör honom inte.

En annan svensk som försvarar personer vars enda syfte att skada andra är Kungliga Tekniska Högskolans (KTHs) rektor, Peter Gudmundson. Bakom sina murar har han nämligen kärnan i föreningen Vetenskap och folkbildning (VoF) som jag skrivit om flera gånger tidigare i min blogg. De bedriver ingen vetenskaplig verksamhet, fastän det kanske låter så, utan sysslar mest med mobbning av oliktänkande. Det är väl känt att en väsentlig del av ”arbetet” sker i KTHs lokaler och på skattebetald arbetstid. Förre rektorn, han som sedan blev universitetskansler, skrev till mig att det var fritt fram att använda KTHs arbetstid för denna verksamhet.

Men man får faktiskt inte riktigt säga precis vad som helst i Sverige. Att göra nedvärderande påståenden som är osanna kan fällas av JK. Om ekonomisk skada uppstått kan man få betala skadestånd i en privat rättsprocess. Vad gör då en person som fritt vill skända, förtala och ljuga om andra? Jo, han tar en pseudonym. Då finns det ju ingen att klandra.

Ett svenskt exempel går under pseudonymen Garvarn. Han har i ett par år skrivit en blogg som är, just det, vidrig. En person som råkat illa ut för Garvarns förtal är IT-mannen Torbjörn Sassersson. Men tyvärr finns det ingen att stämma för förtal – inget vet ju vem Garvarn är.

Allt talar dock för att Garvarn har nära samarbete, eller är en del av, VoF. I en lång artikel i tidskriften Magasinet Filter i december-januari speglas VoFs verksamhet vari Garvarns verksamhet tas upp som en viktig del. Sassersson, som söker Garvarns identitet för en privat stämningsansökan, vänder sig då till KTH för att med stöd av offentlighetsprincipen få tillgång till de E-mail där Garvarn nämns, om det finns några. Jodå, det visar sig finnas över ett hundra E-mail där skändarens namn finns med! (dnr V-2011-0106). På en skattefinansierad högskola!

Peter Gudmundson får nu ett brev av Sassersson som begär att få ut Garvarns identitet. Kopplingen till KTH nu är helt uppenbar. Då inget svar kommit efter 3 månader JO-anmäls Gudmundsson för att inte ”skyndsamt” (som han måste) ha svarat på skrivelsen. Affären blir då offentlig.

När anmälan nått JO blir det förstås fart på Gudmundson, som skriver sitt svar (dnr V-2010-0475). I princip går det ut på att VoF räknas som bisyssla. Det får man ha så länge det inte inkräktar på KTH-arbetet eller högskolans anseende rubbas. Garvarns identitet avslöjas inte.

Så mycket är det bevänt på KTH med allmänhetens behov av lag och rätt. Faktum är att Peter Gudmundson skyddar en brottsling, vilket även det är ett brott. Och han gör det med dina pengar, kära skattebetalare! Var så säker på att VoF smädande verksamhet också till stora delar sker för pengar du betalar i skatt. KTHs rektor, varken den nuvarande eller den förra, har något emot det. De tycker inte heller att systematiskt smädande under pseudonym är något som på något vis rubbar förtroendet för deras akademiska institution.

Sedan dess har allt mer av VoFs vidriga verksamhet rullats upp. Föreningen har länge varit mycket aktiva på Wikipedia, som är en viktig källa till kunskap för många, för att torgföra sina åsikter och stundom bisarra vetenskapssyn. Flera VoFare är ”administratörer”, vilket betyder att de censurerar vad som skall stå på Wikipedia. Man har nu publicerat en förteckning över de Wikipedia-poster som föreningen ständigt bevakar. Här finns således en genomtänkt systematik. Man publicerar ju också en förteckning över vilka i Sverige som bedriver andlig verksamhet eller alternativmedicinska behandlingar, stundom påhejade med invektiv såsom ”riksskojare”. Listor med sådana som varje sann VoF:are skall tycka illa om. För det är ju enda syftet med en sådan lista. För mig påminner detta om den tidiga nazismens utpekande av judarna på 1930-talet.

För mig finns det en gräns för vad skattepengar skall användas för. Den har passerats här. Att KTH stödjer och supportar en så vämjelig verksamhet som VoF är också långt utöver vad en högskola skall syssla med.

Det är också direkt stötande att VoFarna i denna bisyssla använder sina akademiska titlar de uppbär på KTH. VoFs ordförande, fysikern Hanno Essén, skulle i sin tjänst aldrig (med rektors goda minne) offentligt kunna torgföra vetenskapliga bedömningar i frågor där han helt saknar kompetens, såsom att göra påståendet att det inte finns någon anledning att avstå från svininfluensvaccinationen (den trosuppfattningen sticker nog idag i ögonen på alla familjen där barn fått narkolepsi av vaccinet!). Det, om något, vore en förtroendeskadlig verksamhet för en teknisk högskola.

Men när samma fysiker, med angivande av sin tjänsteställning på KTH, går ut offentligt i VoFs skepnad, ja då går det plötsligt alldeles utmärkt. Då handlar plötsligt utspelet om yttrandefrihet – hur fel det än är, hur mycket över kompetensgränser han än gått, och oavsett hur stor mänsklig skada hans uttalanden och ”priser” än ger upphov till. Det spelar ingen roll om offren för påhoppet skulle begå självmord, allt enligt Essén själv. Ansvar får andra ta, men inte han. Känns mönstret igen från rondellhunds-diskussionen och Koran-bränningen?

Min uppfattning är klar – att arbeta inom VoF bör vara en förtroendeskadlig verksamhet för de anställda på akademiska institutioner.

Den nuvarande situationen skulle knappast kunna bestå om inte VoFs grundare Sven Ove Hansson var inflytelserik prefekt på KTH:s filosofiska institution. Vad en sådan har på en teknisk högskola att göra går dock utöver mitt förstånd. Säkerhetsfrågor är en sak, men då måste man också kunna den bakomliggande teknologin, och det har Hansson ingen utbildning i.

43 kommentarer

Filed under Akademiskt, Politik

När är det ”rätt” att föra krig?

En andlig tänkare söker svaren på hur man bäst skall leva sitt liv och vad som rätt och fel. Av min och min fru Marie-Louises andliga böcker framgår det tydligt att jag är pacifist. En naturlig fråga till en person som mig är då – kan det någonsin vara ”rätt” att föra krig? Jag är skyldig ett svar mot bakgrund av händelserna i Libyen.

Det är i skenet av min frus andliga förmåga som våra andliga böcker skrivits. Där finns en hel del att läsa om konflikter. Låt mig börja med att krig inte är något bra sätt att lösa en konflikt på. De orsakar mänskliga skador i en så stor omfattning att utomstående inte kan förstå dem. Eftersom vi, i de andliga böckerna, ständigt får veta att människan lever flera liv så betyder det att svårläkta krigsminnen kan bli en utmaning att hantera även i efterföljande liv. Jag använder mig själv som exempel på detta i boken Gudomlig väg. Av dessa skäl är det människans plikt att så långt möjligt undvika krig.

Nåväl, detta är ju inte svar på frågan om det någonsin är ”rätt” att föra krig. Skall man vara pacifist i alla lägen, eller?

Det är framför allt i boken Den rena källan från 2004 (idag slutsåld) som jag och Marie-Louise för resonemang om krig och fred. Många kapitel skrevs skuggan av 11 september-attacken och så frågorna var aktuella då också. Men de specifika situationer där det kan vara försvarbart att föra krig omnämns enbart flyktigt i boken Klara svar från andevärlden från 1997.

De två ”giltiga” skälen till krig
Vi får fram två situationer i vilka det, andligt sett, är försvarbart att föra krig. De är: (1) För att skydda ett lands gränser, och (2) För att ”skydda ett hjälplöst offer”. Själv har jag tolkat den första regeln som att man måste få försvara sig om det egna landet blir anfallet. Jag tror att vi inser intuitivt att döda är acceptabelt om man måste för sin egen överlevnads skull. Det är en regel som finns i hela naturen, i vår lagstiftning, i polisinstruktionen m.m. Att sträcka ut solidariteten från självet till grannen – att skydda andra – har troligtvis med vår sociala drift att göra. Att hjälpa andra länder kräver dock gott omdöme så att man inte gör ont värre.

Försöker jag applicera dessa regler på situationen i Libyen så tycker jag faktiskt att den andra regeln är tillämplig. Här har vi en ledare som skjuter på vem som helst med flyg och stridsvagnar för att desperat behålla makten. Han hotar dessutom med blodig hämnd på dem som befunnit sig på ”fel” sida i kriget, och jag tror honom! Ett ingripande kan förhindra ett fortsatt blodbad, och det är då andligt och filosofiskt sett försvarbart. Visserligen till priset av ett eventuellt blodbad, särskilt om kriget bedrivs på ett oklokt sätt. I krig går det dock aldrig helt att undvika att människor dödas.

Rädsla, hämndbegär och dåliga ledare
Av dessa två regler följer att de allra vanligaste anledningarna till krigshandlingar inte är giltiga. En vanlig orsak är rädsla. Invasionen av Irak 2003 är ett exempel. Där var man rädd för att Saddam Hussein skulle ha massförstörelsevapen vilket ledande opinionsbildare förutsatte skulle riktas mot världens huvudstäder. USA engagerade sig även i Vietnamkriget för att bekämpa kommunismen, som man var mäkta rädd för. Det 1:a världskriget startades också på grund av rädsla. Och det finns fler exempel!

En annan icke giltig anledning till krig är hämndbegär. Invasionen i Afghanistan är ett sådant exempel. USA ville hämnas på landets ledning för att de inte lämnade ut terroristen Usama bin Ladin, som gömde sig någonstans i en avlägsen bergstrakt. Att anfalla Afghanistan var dock som att bomba Stockholm och invadera Sverige för att finns några terrorister här – liknelsen blottlägger snabbt det orimliga i handlandet. Hitler startade det 2:a världskriget av hämndbegär – han sökte Tysklands revansch efter nederlaget i det 1:a världskriget. Även listan av ”hämndkrig” kan göras lång.

Det som startar ett krig tar på sig ett stort ansvar, och är skälen dimmiga eller diskutabla så blir följden en extra smärtsam och långdragen historia. Det är, andligt sett, fråga om en karmisk process – vi måste ju lära oss till en annan gång. Av den anledningen tror jag inte att Libyen blir ett lika långdraget äventyr som krigen i Afghanistan, Irak och Vietnam.

Det är heller inte acceptabelt att starta krig enbart för att bli kvitt en dålig ledare. Det finns många dåliga regimer i världen, och dem skall vi bekämpa på helt andra sätt än med krig. Den isoleringstaktik som västvärlden hittills praktiserat är dock inte rätt metod. Effektivast är faktiskt att göra tvärtom. Även om detta för vi intressanta resonemang i Den rena källan. Men det får vi ta en annan gång.

Det finns också en lång rad skäl till krig som varit betydelsefulla historiskt sett. Att skaffa sig mer makt, välstånd och större landyta är exempel på det. Dessa är självklart inga andligt och filosofiskt giltiga skäl till att starta ett krig.

Vi kan lockas in i krig genom propaganda. Det är en försåtlig och andlig sett förkastlig lek att medvetet påverka omvärlden till att bli mer krigsintresserad. Historiskt sett har procedurer med militära utmärkelser och uniformer varit viktiga instrument för att locka människor till kriget. Mitt bästa aktuella exempel är Dagens Nyheters ledarsidor vid tiden strax före Afghanistan och Irak-invasionerna i början av 2000-talet. Det var riktigt otäck propaganda. Man försökte till och med ifrågasätta om man i det ”moderna kriget” ens kunde märka att det pågick ett krig. Så kliniskt rena ansågs operationerna vara. Sådant kan man nog bara tro på om man själv befinner tusentals mil bort.

Terrorism
Att föra krig på grund av terrorism är fel. Risken är då stor att man använder mer våld än nöden kräver, och då kan man själv bli terrorist. Hur skall då terrorismen bekämpas? Tja, det får vi också ta en annan gång, men råden står att läsa i Den rena källan för den som är särskilt intresserad.

Jag tror dock att dagens demokratirörelser i arabländerna på sikt bidrar till att begränsa problemet med terrorism. Viktiga grogrunder till terrorism är utanförskap och avsaknad av framtidsmöjligheter, vilket förstärks av att diktatorer agerar som om landets resurser vore deras privata egendom. Ett bra exempel är Saud-Arabien varifrån terroristerna som iscensatte 11 september-attacken faktiskt härrörde. Västerlandet stödjer dessa diktatoriska regimer då vi inte vill äventyra oljeflödet. Bara vi får köpa oljan så bryr vi oss inte om huruvida pengarna kommer folket tillgodo eller inte. Vårt ointresse för denna fråga medför att västländerna faktiskt har visst delansvar i terrorismens framsteg under det senaste decenniet.

Pacifisterna som vann världen
Krig kan ibland startas för att vi inte känner till några andra sätt att lösa en konflikt. Det finns dock föregångare som påvisat alternativa metoder. Jesus dödades av en ockupationsmakt men hans tankar kom att i grunden påverka samma ockupationsmakt 300 år senare. En annan är Mahatma Gandhi som i praktisk handling visade oss att man kan driva praktisk politik och vinna konflikter men samtidigt ta avstånd från våld. Det här är lektioner i den högsta andliga skolan. Även när diplomati och verbal konfliktlösning inte fungerar så finns det alltså andra sätt. Alternativen till krig brukar ta längre tid, men de finns, och vi vet ännu alltför lite om dem.

Krig har en betydligt mindre roll i världen än vad de flesta människor tror. Det är en viktig insikt.

7 kommentarer

Filed under Andlighet, Politik

Hanno Essén: en ledare utan ansvar

Aftonbladet skriver den 23 mars att ”fett-doktorn” Annika Dahlqvist allvarligt funderade på att begå självmord när hon utnämndes till Årets Förvillare av föreningen Vetenskap och folkbildning (VoF) i december 2009. Hon vill nu att “utmärkelsen” dras tillbaka.

VoFs ordförande, fysikern Hanno Essén, säger att föreningen inte alls kommer att ta tillbaka utnämningen. Han menar att den som ger sig in i den offentliga debatten får tåla detta. Så låter det alltid när VoFs kritik ifrågasätts. Inte ett uns av självrannsakelse.

Hanno Essén förbiser att han alltid är ansvarig för sina handlingar och dess konsekvenser. Och det ansvaret kan ingen människa undandra sig, inte ens genom att hänvisa till praxis i den offentliga debatten eller genom att sprida ut ansvaret genom att gömma sig bakom kollektiva föreningsbeslut. Man kommer aldrig undan ansvaret. Det är en tung moralisk skuldbörda för Essén eftersom jag själv talat med flera tidigare “förvillare” och har förstått att denna utmärkelse orsakar omfattande mänskliga skador.

Personer som ger sig in i den offentliga debatten har dessutom anledning att förvänta sig att den sker på värdiga och moderna villkor. Debatt är att ge och ta och skapa synteser mellan olika synsätt. Sådant skapar växande. Att utan varning och kommunikation utnämna någon till offentlig knasboll och skicka runt det till alla Sveriges dagstidningar är helt ovärdigt en akademiker. Det är enbart destruktivt och leder bara till sorg och elände. Det omöjliggör allt vidare konstruktivt samarbete. Att förlöjliga och medvetet skada andra på detta sätt är skamligt och solklart oetiskt. Men denna förvillarutmärkelse andas VoFs grundares, Sven Ove Hanssons, kommunistiska förflutna. Ser man saken i det ljuset blir denna anakronism mer begriplig.

Om Annika Dahlqvist frågat mig hade jag bestämt avrått från att vända sig till VoF och be dem dra bort priset. VoF är en förening som är intresserade av mobbning, och de blir bara upphetsade ju mer skada de orsakar. Ge dom inte det! Tids nog kanske de växer upp och förstår vilken skada de ställer till med.

”Förvillare” i mängd
Ett sätt att minska betydelsen av otrevliga saker är att skoja om dom. Jag ser just att skämt-sajten http://www.aretsforvillare.nu åter öppnat för omröstning. Det var ju strax före jul som VoF:s grundare Sven Oven Hansson utnämndes till förvillare i kraft av bl.a. hans idéer om att vem som helst kan bedöma forskning trots avsaknad av förkunskaper. En del som skrivit till min blogg ger uttryck för samma sak med påståendet att “vem som helst kan se när kejsaren är naken”. Ja, det är ju helt vansinnigt. Vetenskap har faktiskt betydligt mer komplicerat än så. Nu är Sven Ove Hansson förpassad till “Hall of Shame” vilket ju säkert kan få några gamla förvillare att åtminstonde le lite grann.

Jag förstår inte riktigt varför Vetenskapsakademin och Kungl. Tekniska Högskolans (KTHs) rektor kommit med som kandidater, men jag skall försöka ta reda på det till en senare blogg. Jag vet att Vetenskapsakademin samarbetar både med VoF och deras systerförening, Humanisterna. Mycket av VOFs verksamhet sker inom ramen för skattefinansierad arbetstid på KTH. Det är olämpligt eftersom VoF inte följer akademiska regler eller ens dess ideologi. Men det förhållandet har ju pågått i decennier och är inget nytt.

Missa inte tillfället att rösta! När jag gjorde det alldeles nyss framkom att Kungliga Vetenskapsakademin ligger illa till. Tja, de är ju onekligen slarviga när det gäller valet av samarbetspartners. Att ge extremistorganisationer legitimitet är inget en kunglig akademi bör syssla med. Att välja in deras ledare som medlemmar med hänvisning till viktiga insatser för vetenskapens fromma är hur obetänksamt som helst. Det är hög tid att ta fram det kritiska tänkandet och sunda förnuftet, Kungl. Vetenskapsakademin!

1 kommentar

Filed under Vetenskap

Andliga och existentiella behov hos svårt sjuka

Många människor diskuterar andliga frågor med sin doktor, och det gäller särskilt de med livshotande sjukdomar och de som är döende. Läkaren är den sekulariserade svenskens främste själasörjare. Doktorn är dock förbjuden att journalföra andlga samtal under en särskild rubrik.

Doktor Stefan Arenstedt berättar i tidskriften Svensk Psykiatri Nr 4 2007 att han efter en inspektion från Socialstyrelsen förbjudits att använda sökordet ”andligt” i sina sjukjournaler. Det ansågs olämpligt. För Socialstyrelsen är alltså bara den fysiska kroppen av intresse för dem som direkt sysslar med patienters vård. Allt annat är tabu, i alla fall officiellt.

Hur stort är då patienters behov av andligt stöd? Ibland har jag förmånen att bli bekant med läkare som genomfört ett eget projekt under 1 månad på slutet av sin specialistutbildning. Doktor Rafael Perez-Manzano skall bli specialist i geriatrik (åldringsvård) och har nyligen genomfört en undersökning kallad Andlig och existentiell vård av patienter i livets slutskede på Södertälje sjukhus och Strängnäs vårdcentral. Arbetet är inte tänkt att publiceras i någon vetenskaplig tidskrift utan syftet är att öka den lokala personalens kunskaper kring dessa frågor. Jag tycker dock att resultatet är av vidare intresse då det belyser ett behov som sjukvårdens tillsynsmyndighet förnekar.

Manzano har inte vänt sig till patienter utan till personal som är verksam inom s.k. palliativ vård, alltså med omvårdnaden av döende patienter. Totalt fick 67 anställda fylla in en enkät i 13 punkter. Över 90% svarade.

Resultatet visar att 64% av de som svarat uppgav att hälften eller mer än hälften av patienterna givit uttryck för ”andliga/existentiella behov” medan 35% menade att de allra flesta eller alla patienter säger sig ha sådana behov. På nästa fråga sade sig 60% ofta ha för begränsade resurser för att upptäcka och tillgodose dessa andliga/existentiella behov hos sina patienter.

Ja, då undrar man förstås vad detta kan bero på. Trots att samtal om andliga frågor ansågs kunna ingå i arbetet så tyckte man att otillräckligheten berodde på tidsbrist och kunskapsbrist.

Perez-Manzano frågade därefter om vårdarbetarna trodde att patientens lidande enbart hade fysiska orsaker. Fyrtio procent svarade ”i mindre utsträckning” och 40% i ”ganska stor utsträckning”. Detta svar visar tydligare än någonsin att döende människors lidande inte alls enbart består av värk och andra fysiska orsaker. Den psykologiska situationen är nog så problematisk.

Är det då viktigt för personalen att tillgodose andliga och existentiella behov hos patienterna? På den frågan svarade 85% att det vara av stor betydelse, dock med vissa nyanser (se bilden). Ingen kryssade i rutan ”mindre betydelse” eller ”ingen betydelse”.

Var 5:e anställd säger att patienterna ofta talar om rädsla inför döden, medan 64% säger att patienterna gör det “ibland”. Döden är alltså något som skrämmer den döende, fastän man kanske tro att han/hon skulle ha kommit till ro med sin situation. All personal talar med sina patienter om rädslan för döden, av vilka en fjärdedel gör det ofta eller alltid. Endast en minoritet av personalen antecknar dock andliga/existentiella samtal i patientjournalen. Det visar vad jag alltid trott – svensken skäms att sådana frågor finns.

Hälften av personalen säger sig bland få handledning i hanteringen av de andliga frågor som diskuteras med patienterna. Andra får det inte. Nästan alla säger sig dock ha goda möjligheter att upptäcka andliga och existentiella porblem hos sina patienter.

Perez-Manzano avslutar med att fråga hur många av deltagarna i enkätundersökningen som tror på “ett liv efter detta”. et visar sig vara 20% som tror och 20% som inte tror medan övriga uttrycker olika grader av osäkerhet.

Därefter följer olika uppställningar som visar hur svaren på enkäten varierar med den anställdes ålder och år i yrket. Hur gammal man än är framkommer dock samma sak – andliga behov hos sjuka människor finns, även om Socialstyrelsen inte vill att sjukvårdspersonalen skall befatta sig med sådant.

3 kommentarer

Filed under Andlighet, Vetenskap

Jag vill ha Palme tillbaka!

Det är 25 år sedan Olof Palme sköts till döds. När han levde var jag aldrig särskilt förtjust i honom trots att Palme onekligen var en statsman av internationell kaliber. Orsaken var att han hade ett svekfullt beteende mot sina politiska motståndare som inte var särskilt prydsam.

Men idag vill jag ha Palme tillbaka. Jag saknar hans orädda rätts- och fredspatos och tydliga ställningstagande mot våld och förtryck. På den tiden trodde jag att det var självklart att framstående politiker hade sådana egenskaper. Men där hade jag fel.

Idag jagar Moammar Khadaffi sitt eget folk med flyg och stridsvagnar och skjuter vem som helst på gatorna. Hans agerande har dessutom hamnat i skymundan för jordbävningen i Japan. Tur för honom. Stridigheterna kan knappast hålla på så länge till. Jag vågar inte tänka på vad som kommer att hända med dem som velat få bort diktatorn för att Libyen skall kunna bli en demokratisk nation.

Sverige vågar inte fördöma detta. Våra politiker är märkbart tysta. Man vill inte heller erkänna Libyens oppositionsregering och hjälper på så vis den hänsynslöse diktatorn. Kanske har man gått med på något uttalande i EUs samlade regi, men det tycks inte som om Sverige lagt två strån i kors – inte ens verbalt – för att gynna frihet och demokrati i Libyen. Samtidigt har vi, helt smygande, utvecklats till krigförande nation i en konflikt (Afghanistan) som inte tycks kunna vinnas med militära medel.

Jag hoppas att orsaken till tystnaden är rädsla. Politikerna är oroliga för att i framtiden inte få importera olja från Libyen om man är alltför öppenhjärtlig. Alternativet är man upplever ett folks kamp för att få bort en diktator som ett internt problem. Det är det förstås inte. Det är just i den här stunden Libyens demokratiska krafter behöver stöd.

Jag undrar hur Palme hanterat den här situationen. Jag är övertygad om att jag då känt större stolthet över att vara svensk.

Palmes död engagerar förresten fortfarande massor av tyckare och förstå-sig-påare. De flesta tycks ”förstå” att stormakter eller någon terrororganisation varit inblandad. Man säger att det tankemässigt är helt osannolikt att en halvkriminell person på sta´n drabbas av mördarlust när han oväntat får syn på en ”tolvtaggare”. Jag trodde att mordet på Anna Lindh visade att så visst kan vara fallet, men när Palme diskuteras så avfärdas den tolkningen fortfarande som otänkbar av landets främsta besserwissers i kriminologi.

2 kommentarer

Filed under Politik

Diet mot autism och ADHD

Diet som metod för att behandla neurospsykiatriska störningar av typ autism har aktualiserats genom den dansk populärvetenskaplig bok Kärnfrisk familj (Bokförlaget Langensköld). Men vad säger vetenskapen om detta? Frågan diskuterades nyligen i en debattprogram i TV.

Genom att lägga om livsföring så fick den danska familjen Mauritson en väsentligt bättre livskvalitet. Övervikt och andra problem försvann. Deras förändringar är en hel kokbok i livsföringens konst, vilket medför att man inte kan vara säker på vilken komponent som är effektiv. Mest påfallande är dock att familjens autistiska son blev avsevärt förbättrad eller kanske rent av fri från sitt sociala handikapp. Själv hänför man förändringen till att vitt socker, mjölk och gluten togs bort från dieten.

Idén att använda diet för att lindra neuropsykiatriska handikapp är inte ny men har förstås aktualiserats genom den danska boken. SVTs debattprogram tog upp frågan den 27 januari. De svenska barnläkarna Claude Marcus och Mats Reimer avvisade tanken på att diet kan hjälpa mot autism. Nu sysslar ingen av dessa specifikt med autism men Marcus menade att vetenskapliga bevis inte fanns. Reimer sade sig ha rest på så många kongresser att han borde han fått höra om diet hjälper. Att han inte hört något sådant uteslöt därför att diet fungerar.

Mats Reimer hade ett flinaktigt leende på läpparna, vilket jag som läkare beklagar eftersom det passade dåligt in i sammanhanget. Rummet var nämligen i övrigt fyllt av föräldrar som vittnade om att just deras autistiska barn blivit avsevärt förbättrade av diet. Stämningen var allvarlig och engagerad, och en mer nyanserad ansats från läkarnas sida hade varit mer passande. Att diet som behandling av autism saknar underlag är nämligen inte helt sant.

Marias autism
Men först måste jag berätta en egen historia. När det gäller autism är jag mer förälder än doktor. Jag och min fru Marie-Louise förstod att vår dotter Maria har autism när hon var 3 år gammal. Vi fick kontakt med den norske barnläkaren Karl Reichelt som hade en teori som går ut på att autistiska och överaktiva barn kan ha en ”läckande tarm” (leaky gut syndrome) vilket betyder att blodet absorberar proteiner som normalt är för stora för att tas upp. Man kan ställa diagnos genom en kromatografi av urin, där band av kasein (mjölkprotein) och andra i urinen helt onormala peptider återfinns. Vi skickade ett urinprov till Norge där man konstaterade att Maria hade kasein och gluten-rester, ämnen som hos friska barn bryts ned redan i tarmen.

Jag läste på och fann en artikel av Lucarelli från 1995 (”Food allergy and infantile autism”) som provade diet utan från mölk på 36 autiska barn. Efter 8 veckor fann man betydande förbättringar i barnens autistiska beteende. Mängden antikroppar mot kasein i blodet var också betydligt högre hos dessa barn jämfört med 20 friska barn.

En studie av D´Eufemia från 1996 (”Abnormal intestinal permeability in children with autism” i tidskriften Acta Pediatrica) visade att nästan hälften av 21 autistiska barn, men inget av 40 friska barn, hade abnorm permeabilitet (genomsläpplighet) i sin tarm.

Dessa artiklar var aktuella när vi började mjölk- och glutenfri diet på Maria 1998. Hur vi gjorde finns beskrivet i ett kapitel i vår bok Själars samband som utkom 1999. Marias ständiga diarré upphörde och hon blev nu snabbt kontinent. Vi tyckte att hon blev något bättre mentalt, men saken var svår att utvärdera för oss. Tyvärr hade vi svårigheter att hålla dieten. Ingen läkare begrep något av varför vi ville ha det så här. Dagis, korttidshem och senare skolan förstod intet. Varför diet? Ett annat problem var att Maria redan åt selektivt då hon var rädd för många sorters mat. Utan gluten och mjölk blev det knappt någon mat kvar. Vi fick helt enkelt ge upp diet som alternativ då programmet helt enkelt var ogenomförbart.

Drygt 10 år senare, när Maria kom i puberteten, uppkom en försämring. Hon blev psykotisk och fick börja använda mediciner för att alls kunna vara i skolan. Men vi kunde inte undgå att märka att Maria blev kraftigt försämrad av att äta vitt socker. Två kanelbullar och så kunde hon vara aggressiv och frånvarande i 2-3 dagar. Tillgängligheten på dietprodukter har dock förbättrats avsevärt sedan 1990-talet. Under 2010 började vi därför med glutenfri diet igen.

Det stora ”lyftet” för Maria kom dock när vi även tog bort mjölk. Sedan ett halvt år går Maria på den antroposofiska Saltå-skolan och där har man för vana att eliminera gluten och mjölk för autistiska barn. Man hävdar att mjölk orsakar rastlöshet och aggressivitet hos många av dessa barn, och alltså fungerar som centralstimulantia. Efter hand har vi kunnat plocka bort piller efter piller. Flera tidigare försök att minska på medicineringen har misslyckats, men nu har vi kunnat ta bort de lugnande Theralen-pillren från 14 per dag till 2 per dag. Hälften av den antipsykotiska medicineringen är borta, och den mot ”tvång” likaså. Jag har gott hopp om att hon skall vara helt medicinfri till sommaren. Samtidigt mår Maria självklart bättre, och den kontakt hon ger oss föräldrar och andra är betydligt klarare och mer nyanserad. Man kan däremot inte påstå att hon är ”botad”. Hon har ju sin utvecklingsstörning kvar.

Kunskapsläget idag
Hur är då det vetenskapliga kunskapsläget idag? Jag såg ett amerikanskt TV-program om autism för en tid sedan. Där framställdes diet som den första linjens behandling. Inget konstigt, tycktes det. Det finns också ny litteratur som stödjer Reichelts teori. Det är lärorikt att läsa hans egen översiktsartikel (se Annals of Clinical Psychiatry 2009; 21: 205-11). Framför allt tycks Reichelts kollega Knivsberg har genomfört kliniska prövningar med diet. Men det finns också andra som inte funnit någon effekt av diet, se t.ex. följande studie där man dock bara följt 12 barn. För att påvisa en effekt i en så liten grupp har man bara ”råd” med en enda ”avvikare” för att inte hela idén skall förkastas. Följaktligen kunde Cochrane för 8 år sedan skriva att antalet studier var för litet för att uttala sig i frågan. Frågan om urinen innehåller morfinliknande ämnen (”exorfiner”) hos autister tycks också vara kontroversiellt, även om de 2 studierna som har motsatt uppfattning här och här använt olika metodik.

Det kan finnas många skäl till att olika studier kommer fram till olika resultat. Vanligast är olika selektion av patienter och olika metodik. Jag tror dock att selektion av patienterna är den viktigaste orsaken här. Autism är förmodligen inget enhetligt tillstånd. Det utmärks av bristande social interaktion och förståelse, och är ofta kopplat till en utvecklingsstörning. På samma sätt som huvudvärk, bröstsmärtor och cancer kan detta sannolikt orsakas av flera olika sjukdomar. ”Leaky gut syndrome” finns hos ungefär hälften av barnen med autism, och man borde främst förvänta sig effekt av diet hos just dom. När barn som har detta problem blandas med andra så blir forskningsresultaten otydliga. Statistiskt gäller att antalet barn man studerar måste vara många fler för att en effekt skall kunna påvisas.

Diet vid ADHD
Bara sedan TV-programmet spelades in kanske vi fått en del av lösningen. Autism förekommer ofta i blandform med ADHD, som karaktäriseras av oro och koncentrationssvårigheter. Den kroppsliga oron och rastlösheten hos Maria är det som mest märkbart blivit bättre av mjölkfria dieten. Kanske är det främst ADHD-inslaget hos autister, om sådant finns, som påverkas?

Den 5 februari 2011 publicerade Lancet en artikel som på 100 barn visade att diet hjälper mot ADHD. Den halva av barngruppen som fick diet (fri från möjlk men tydligen med gluten) fick bara en tredjedel så höga siffror på de skalor som användes för att bedöma graden av ADHD jämfört med tiden före dieten, samt jämfört med de barn som fick äta vanlig mat. Rätt övertygande, tycker jag. Se artikeln här.

Ännu mer övertygad blir jag av den översikt av kunskapsläget som författarna av artikeln gör. Det finns 7 randomiserade studier om effekten av diet vid ADHD varav samtliga påvisat en positiv effekt.

Man har olika roller i livet. Ingen vetenskaplig studie i världen kommer att kunna övertyga mig som förälder om att diet är värdelöst mot Marias neuropsykiatriska problem, kalla det autism med eller utan ADHD.

14 kommentarer

Filed under Vetenskap

Autism, narkolepsi och forskningsfusk

De senaste veckorna har tidningarna innehållit många artiklar om engelsmannen Andrew Wakefield som förlorat sin läkarlegitimation efter att ha fuskat om en koppling mellan vaccinationer och autism. Hans författade år 1998 en artikel i den framstående medicinska tidskriften The Lancet om sjukdomsförloppet hos 12 barn som utvecklat tarmproblem och hjärnskador av typ autism efter att ha fått kombinationsvaccin mot mässling, påssjuka och röda hund. Fusket skall bl.a. ha bestått i att vissa barn skall ha haft beteendestörningar redan innan vaccinationen. Man anklagar också Wakefield för oetiskt handlande genom att han haft ekonomiska intressen i resultatet av sin publikation.

Fallet väcker många funderingar. För de första – varför tog det 13 år att komma till klarhet om att Lancet-artikeln var felaktig? Wakefields fynd var ju kontroversiella från första stund. Vem har gjort utredningen? Har Wakefield fått försvara sig?

Wakefield berättar själv i den här intervjun att artikeln i Lancet inte alls påstår att autism orsakas av vaccinationer (vilket också är helt riktigt, se här). Artikeln är snarast en serie fallbeskrivningar. En fallbeskrivning framställer en hypotes och är aldrig ett bevis. Den är inte ens menat som ett bevis, utan eventuella samband måste beläggas i större studier. Om större studier visar att ett sambandet inte finns bör hypotesen glömmas bort. Fokus i Lancet-artikeln är på en möjlig länk mellan magsymptom och neurologisk påverkan. Ordet autism dyker upp i en tabell. I artikelns slutord framgår att de neuropsykiatriska diagnoserna inte ens ställts av Wakefield själv.

Den aktuella uppståndelsen kring Wakefield har skapats av en journalist, Brian Deer, som gjort karriär på skandalskriverier om sjukvård. När man läser vad Deer framför så tycks han också ha rätt. Han ondgör sig mest över Wakefields ekonomiska intressen, men att vetenskapsmän har ekonomiska intressen i sina egna artiklar är mycket vanligt. Upplysningsplikt om sådant har tillkommit på senare år (”conflict of interest”) och var mindre vanligt 1998. Deer angriper också Wakefield för att han undersökt barnen i artikeln utan etiktillstånd. Sådant var dock inte lagstadgat i Sverige förrän en bit in på det nya millenniet. Förmodligen var det inte fallet 1998 i England heller.

Så – vem har rätt?

Jag tycker att vetenskapsfusk borde jämställas med bedrägeri och falla under allmänt åtal. Först då kan en opartisk prövning komma till stånd. I Sverige visar Johan Thybergs i sin bok “Rättsövergrepp eller forskningsfusk “ att Karolinska institutets förre deknaus, Jan Carlstedt-Duke, tidigt tog parti för den konkurrent till forskaren Thomas Lundeberg som ville avsluta hans karriär genom anklagelser om fusk. När så skett slöts leden inom etablissemanget, där alla vill stödja varandra, och det blev omöjligt att få en objektiv prövning av personer från universitetets sfär. Man är nämligen ganska väl inprogrammerad på att stödja varandra. Lundberg kämpade länge för att få sin sak prövad i domstol, men förgäves. Thyberg avslöjar senare i sin bok att forskaren som ville röja Lundberg ur vägen gjort tjogtals med anmälningar om alla möjliga påstådda övergrepp och fusk som kollegor skulle ha gjort sig skyldiga till. Det rörde sig alltså om en rättshaverist. Men det mönstret såg inte Jan Carlstedt-Duke och därför gick det som det gick för Lundeberg – idag uträknad som forskare. Möjlighet att överklaga? Finns inte.

En dekanus bör inte vara åklagare, utredare och domare på samma gång. Dessutom saknar han juridisk utbildning. Ett universitets ledning kan gärna bestraffa studerande som fuskar på skrivningar, men att hantera forskningsfusk är många snäpp mer ansvarsfullt. Bäst vore att lämna saken till en organisation som är konstruerad för att bevaka allas intressen – nämligen domstolen.

Jag har hört talas som flera personer som forskningsfuskat i Sverige och för vilka konsekvenserna blivit marginella. Man kan få byta arbetsplats eller möjligen förlora anslag, eller också händer ingenting. Lusten att agera tycks vara så där lagom stor. Och vem har ansvaret för att agera? Inom högskolan är det möjligen rektor, men jag tror knappast ens att det finns en skyldighet för högskolan att utreda och beivra. Och mycket av forskningen sker utanför högskolans ram. Södertälje sjukhus, där jag är verksam, är ett exempel.

Följderna för den som misstänks för fusk är alltså synnerligen varierande och rent av nyckfulla. En ytterlighet brukar jag kalla “den svenska modellen”. När den svenske autismforskaren Christopher Gillberg misstänktes för vetenskapsfusk eldade han helt sonika upp allt sitt material med hänvisning till tystnadsplikten. Elegant! På så vis blev det alltså omöjligt att utröna om det rörde sig om fusk. All forskning på sjuka människor innehåller dock uppgifter som är omgärdade av tystnadsplikt och sekretess. Sådant finns det metoder för att överbrygga. Man kan t.ex. avkoda materialet. Annars finns det betrodda människor som kan granska misstänkta fuskares material inom ramen för tystnadsplikten. Om man slipper undan genom att elda upp hela rasket kan man ju fuska hur mycket som helst utan risk för vare sig upptäckt eller straff. Men Gillberg klarade sig galant undan situationen, och dessutom med äran i behåll. Han tilldelades i december 2010 ett pris av Svenska Läkaresällskapet för sina insatser inom autism-forskningen. Skillnaden mot Wakefields öde är slående. I hans fall vore originaldata på de 12 barn han beskrev i Lancet-artikeln 1998 hans bästa försvar mot anklagelser om fusk. Så – att ha sparat siffrorna kan både vara bra och dåligt för forskaren.

När man följer en forskningsfuskares öden bör man fråga sig vem de utmanat med sina rön. Det har en viss betydelse. Gillberg har inte utmanat någon, men det har Wakefield gjort. Han har stört det medicinska etablissemanget för vilket vaccinationers värde är en hörnsten. Han har dessutom utmanat en industris intressen. Till sist har han haft oturen att komma i vägen för en journalist vars påståenden – rätt eller fel – förstås applåderas och exploateras kraftfullt av etablissemanget.

Anledningen till jag poängterar detta är att jag själv arbetade som vetenskapsjournalist mellan 1984 och 1994. Jag var mer journalist än läkare under de åren, och skrev över tusen artiklar för svensk dagspress och ibland veckopress. Vid två tillfällen stötte jag mig med mäktiga intressen, som det visade sig. Vid det ena tillfället berättade jag om blodbiverkninar av ett nytt smärtstillande medel, som idag är mycket populärt över hela världen. I det andra fallet berättade jag om skadliga Campylobacter-bakterier som spreds med slaktade kycklingar.

Resultatet blev telefonsamtal och tunga utskick av material från företagen som förstod att det här gällde att bevaka sina intressen. Läkemedelsföretaget sökte upp mig under Läkarstämman och försökte tala mig tillrätta. Även om företagen inte gjorde något kriminellt så blev situationen rejält otrevlig för mig. Tonen var olustig och lätt hotfull. Jag kan försäkra att man snabbt blir ganska liten även när man pressas lätt av mäktiga krafter, vilket är just den effekten man vill uppnå – att skrämmas. Jag skrev i varje fall inte något mer om det där smärtstillande medlet eller om Campylobacter. Man måste ju tänka sig själv också. Jag är övertygad om att dessa företag hade förmåga att förstöra min vetenskapliga karriär om skriverierna fortsatt. Att stöta sig med mäktiga intressen är ingen höjdare.

Makten fortplantas genom vänskapsförhållanden, stora pengar och mäktiga kanaler som utomstående har dåligt grepp om. Den som missbrukar maktens språk eller misstar sig på de interna reglerna åker ut ur kretsen, och det vill ingen som väl hittat dit. Därför tror jag egentligen inte att journalister är så självständiga och oanfrätta av intressen som de vill ge sken av. Även de skriver vad makten vill höra. Något annat är ovanligt.

Vi tar Karin Bojs som ett exempel. Hon är vetenskapsjournalist på Dagens Nyheter och en av dem som nyligen, och i mycket nedsättande ordalag, trumpetade ut Wakefields skuld. I sitt arbete är hon beroende av att få information av vetenskapssamhället. Hon har blivit hedersdoktor. Jag tror inte att Bojs en enda gång skulle kunna förmås att gå emot etablissemangets intressen. För henne, liksom för vetenskapsmän i allmänhet, vore det att såga av den gren hon själv sitter på.

Därför skall det bli väldigt intressant att se hur det går med utredningen om sambandet mellan influensavaccinet Pandemrix och narkolepsi. Denna mycket ovanliga sjukdom innebär alltså att man somnar mitt på dagen. För vissa kanske det låter lockande men i själva verket är narkolepsi farligt eftersom man kan somna i vilken situation som helst. Det påverkar hela livet och går inte över. Mycket talar för att narkolepsi är en autoimmun sjukdom, dvs. kroppens försvar mot infektioner slår slint.

Siffror från Finland om publicerats i Dagens Nyheter säger att risken för att få narkolepsi är 9-faldigt ökad om man vaccinerats med Pandemrix jämfört om man inte gjort det. Det låter som en riktig Neurosedyn-katastrof, eller hur? Även i Sverige har man sett samma ökning. Fram emot sommaren sägs mer detaljerad statistik och bedömningar från både Sverige och EU vara färdiga.

Inom vetenskapen finns det tusen sätt att förklara bort fakta. Den som varit med under några år ser hur enkelt det är och hur tendentiöst möjligheten ofta utnyttjas. Fakta övertrumfas vanligtvis av “sunt förnuft” och logiska resonemang som kan vara påverkade av allt möjligt. I just detta fall finns ett stort intresse för att förklara bort ett kausal-samband. Vaccinationer är ju medicinens stolta “flaggskepp” som man starkt värnar om. Om Pandemrix fälls framkallas troligen skepsis hos allmänheten även mot andra vaccinationer, och det vill inte läkare och myndigheter. Tillverkaren av Pandemrix är ett av världens absolut största läkemedelsföretag som förstås är ointresserade av att se sin marknad saboteras.

Läkemedelsverkets utredare antyder nu att man skulle behöva ha en samtidig infektion för att kunna utveckla narkolepsi av Pandemrix. Ja, ni ser. Slutsatsen kan mycket väl bli att Pandemrix inte alls är ansvarigt för narkolepsin, utan infektionen.

Ni vet visserligen varken jag eller du vad som blir slutresultat av de här undersökningarna. Men den som tror att maktens intressen saknar en roll inom vetenskapen är rejält godtrogen. Den som tror att forskningsfuskare får en rättvis och enhetlig bedömning är också ute på hal is. Min bild är en annan. Jag ser att det kan sluta hur som helst. Därför anser jag att forskningsfusk bör kriminaliseras. Det vore bra för alla, inte minst för de som anklagas. Alltför många gånger har personer så tydligt utmålats som skurkar och bedragare på TV att jag själv varit benägen av döma. Men efter en rättegång så visade det sig att saken låg till på ett annat sätt. Det har varit en nyttig läxa.

Nästa vecka skall jag skriva om autism och diet. Barnläkarna Claude Marcus och Mats Reimer förklarade i TV-programmet “Debatt” att det absolut inte finns någon koppling mellan autism och diet. Samtidigt fylldes TV-rummet av personer som själva hade autistiska barn som hjälpts av diet. Ända bedyrade läkarna att bevis saknas. Men är det så?

Jag har själv ett barn med autism, Maria. Ni som läst mina böcker har kunnat följa hennes utveckling, särskilt i Själars samband från 1999. Hon prövade tidigt diet och har sedan ett halvt år tillbaka fått göra det igen. Nästa lördag få ni veta hur det gått.

Läsa för övrigt sajten Vetenskap och forskning. Den är bra!

7 kommentarer

Filed under Vetenskap